Det är fint i stunder som nu, när natten känns som ett slags parallellt universum. Känner mig alldeles ensam i världen och att allt jag tänker och gör är dolt, censurerat, spännande, ogenomtänkt och lite olydigt. Som att jag kan tänka och göra sånt som i en annan tid på dygnet inte skulle kännas lika tillåtet; äta yoghurt-jordgubbar, choklad, skinka- och majonäsknyten och dricka cola och titta på Breaking bad, fast att kl är 2.30 och fast att det är en dag imorgon. Eller fundera på att öppna en restaurang med bara kebabsås och tycka det känns helt logiskt. Bryr mig liksom inte. Känner mig alldeles sorglös.
Bor med hjärtat i skogen, men ibland kroppsligt i fina Göteborg. Läser för få böcker, gillar ilska men är lite skraj för konflikter, feminist och samtidigt jättemycket tjej.
