ebbakristinapersson

En ledig lördag. Det regnar ute och ljudet från vattnets ettriga hamrande på fönstret försätter mig nästan i trans, omsluten av doften från det o-er-hört goda kardemummakaffet jag kokade för någon timme sen som fortfarande fyller lägenheten, ligger jag i min halvsunkiga morgonrock i soffan. Jag är nöjd.

 

Men samtidigt har jag liksom någon molande oro i maggropen. Jag tänker på framtiden, eller ja, den närmsta. På min utbilding, på min boendesituation (som KAN vara det tråkigaste ordet i ordlistan). Och när dom tankarna kommer skaver de i hela kroppen och gör mig illamående. Jag trivs ju så bra här i mitt barndomstrygga lilla samhälle med krypavstånd till min familj och vänner. - Bara en sak som att kunna käka fredagsmysmiddag hos kusinerna utan att det ska ta några timmars tågresa fram och tillbaka. Eller springa på famor på ICA. Små saker som jag kommit på är livsviktiga. Och även om jag bara ligger hemma i min soffa som just nu vet jag att de är här alldeles intill, som ett skyddsnät.

 

Kanske känns det annorlunda om några veckor, kanske gör det inte. Vi får väl se.